tjosefine

(Jag och Julius som Nirvana och Carl-Magnus i 9ans produktion)

Att stå på scenen.

Jag kan inte förklara hur mycket jag saknar den där känslan! Precis innan man ska göra sin debut på scenen o man är så jävla nervös, men så sjukt otroligt taggad! Åh vad jag älskar de! Jag har alltid varit en sån person som velat upptråda både hemma och i skolan.. både sång, dans och teater! När man är på scenen asså, man behöver inte vara sig själv! Man kan vara vem som hellst!! Man kan vara balla Beyonce som sjunger och shakear asset, eller blyga Karin i 7a som är hemligt kär i skolans snygging, eller högljuda Anna som ogillar matematik och sälar, eller Martin som är 23 och transvestit. Alltså ni förstår!.. Jag har sjungit och dansat inför skolan o framför stoora publiker på kulturum så länge jag kan minnas, och spelat upp teater för massssssssa folk senare i högstadiet! Känslan är oslagbar. Nu går jag på gymnasiet och har inte tid med att göra sånt på fritiden, och eftersom jag går samhällskunskap så är det närmsta jag kommer något liknande estetisk verksamhet (som bara varar i en enda termin). Så tråkigt tycker jag!! Känner mig så jävla gammal. Jag har typ upplevt dedär för sista gången.
Så jävla synd. Så jävla dåligt. Så jävla deprimerande.

Take me to the fucking stage.