tjosefine

Idag har jag varit med om någonting som förmodligen aldrig kommer hända dig.
Jag tar det från början. (Varning för lååååångt inlägg)

Jag hade ställt min väckarklocka på 08.01. Ungefär klockan halv 8 började min mobil ringa. Och den ringde, och ringde, och ringde. De va Carro. "Men vafan låt mig va kvinna, jag har 20 minuter kvar o sova!!!" tänkte jag och tryckte rödlur gång på gång. Precis när jag lagt på luren 5e gången kommer jag på att hon förihelvete är höggravid! Snabbt som fan skyndar jag mig upp ur sängen och ringer henne. "Om du vill vara med på förlossningen bör du ta dig hit snart." säger hon. "Jag tar 8 bussen" säger jag. Då är klockan kvart i 8 och jag är nyvaken. På 15 minuter hinner jag klä på mig, äta frukost, sminka mig, platta håret, packa en väska och skriva en status på facebook. 10 över 8 kommer jag innanför dörren hos Carro. Mamma är där (för att passa Nicole och Colin), men Anders sitter i bilkö i Farsta eller Älvsjö eller något sånt. Jag går in till Carro, som precis börjar få riktigt jävla skitont. Mamma ringer 112 efter en ambulans, då Anders inte kan skjutsa oss till sjukhuset, sen ber hon mig att gå ut på balkongen och titta efter ambulansen. Halv 8 (snabba puckar!) kommer dom fram till oss. Jag är inne hos Carro ett tag, men jag vill inte vara ivägen för ambulanskillarna, så jag går ut och pratar med Nicole och Colin för att lugna ner dom. Helt plötsligt kommer mamma utspringandes från rummet och skriker "Josefine, kom hit, du måste de dethär!! HON FÖDER!!!" Jag springer in i sovrummet, och ser precis hur dom fifflar ut en miniliten tjej och hör små små bäbisskrik. Jag står helt förbluffad i några sekunder och bara stirrar. När jag lyckas sammla mig springer jag efter kameran, knäpper ett kort, ringer Anders, och går sedan för att hämta Nicole och Colin som sitter i vardagsrummet med ögon fyllda av glädjetårar. "Kom så ska ni få träffa eran lillasyster" säger jag, och vi går in i sovrummet tillsammans. Under tiden har ambulanskillarna hämtat in båren, och Carro och bäbisen får lägga sig på den. Jag roffar åt mig alla väskor och vi går ut till ambulansen. Mamma stannar med Nicole och Colin, medans jag hoppar in i framsätet av ambulansen, och sen drar vi iväg! Dom använde till och med sirenerna och blåljusen (lite häfftigt tyckte jag, hehe)! När vi kommer fram till sjukhuset är det dags att klippa navelsträngen, "Vill du göra det Josse?" frågar Carro, och jag typ hoppar upp från stolen och springer fram. Jag klippte en navelsträng idag. Hur många kan säga de?! Efter det får vi sitta och beundra den lilla lilla bäbben, och efter ett tag kommer Anders in och joinar oss i beundrandet. Dom väger och mäter henne lite, och ger henne någon spruta osv. Jag och Anders blir hungriga, åker till burger King och äter och tar en snabb titt på domkyrkan, och sen tillbaka. Efter några timmar får vi åka hem igen, där vi möts upp av Nicole, Colin och mamma som alla vill hålla i och ta på bäbisen. Nu kom jag precis hem därifrån.

Asså herregud vilken dag. Jag trodde aldrig att det skulle gå så snabbt?! Att Carro skulle föda hemma?! Heeeelt sjuk och heeeeeeelt otrolig dag! Jag ångrar det inte för en enda sekund, och de var inte alls så äckligt som man tror att det ska vara! Asså... HELT otroligt!

Så imorse, 08.35, föddes Seline Alicia Nicole rakt framför ögonen på mig.
Hemma hos Carro.

Sjukt. Stört. Helt. Otroligt.